Utdrag ur boken Segerstedska samlingen

Skogsfinnarna i Skandinavien FINNSAM 2006

Tiveden – Segerstedtska samlingen  sid. 170

 44 Tivedens finnbefolkning

Enligt hvad kändt är, hafva finnarne - flyktingar från Hellefors säges det - uppröjt mark på Tiveden och der gifvit upphof till Finnerödja socken och Skagens kapell, i hvilka trakter de uti denna landsdel förnämligast nedsatt sig.

Traditionen om invandringen är dock måhända här utdöd, enär det ännu åtminstone ej lyckats mig att härifrån få några meddelanden, oaktadt flere gjorde försök. I mellertid finns bland bilderna att minne från denna bygd, nämligen fotografi af en kommunionskalk af masur II, pl XVIII, bild 8. Denna kalk har "Tillhört ett af finnkapellen å Tiveden", ovisst om Finnerödja kyrka eller Skagens forna kapell. Kalkens nuvarande egare, f trafikderektören G. Troili i Götheborg har köpt honom af en jernvägsarbetare, som en längre tid vid jernvägsbyggnaden uppbehöll sig i Finnerödja. Som denne senare man ej kan anträffas, kan ingen vidare upplysning i saken numera fås.

Kalkens höjd är 25,7 cm, diam. vid mynningen 8,1 cm, vid foten 9,3 cm.

 VI Finnerödja - Segerstedtska samlingen  sid. 400

(Skaraborgs län, sedan 1967 Örebro län)

Då första delen af mina samlingar till svenska finnbefolkningens historia utskefs, hade jag icke erhållit några utförligare redogörelser från Vestergötlands finnbygd, Tiveden, hvarför jag ansåg, att traditionerna rörande finnbefolkningen derstädes voro utdöda. Sedemera har det dock lyckats att erhålla några om ock knapphändiga berättelser rörande den finska befolkningen i nämde trakt.

Enligt den allmänna sägen, ännu upprepad af de gamle, skola finnarne under Kristian Tyranns tid hafva nedsatt sig å Tiveden, som då legat öde sedan digerdödens dagar. Måhända föväxla här finnarne Tyrannen Kristian med Fleming, som fått samma binamn, och under hvilkens tid stora utvandringar från Finland skola ha egt rum. Finnerödja socken fick emellertid sitt namn efter invandrarne.

Dessa nybyggare närde sig förnämligast af jagt och fiske, och voro de deri mycket skickliga. Godt om vildt fans också i skogarne, der äfven björnen höll till. Unden och Skagen voro mycket fiskrika. Finnen, som bodde nära Unden, plägade också innan han gick på fiske, sätta grytan på elden, och vanligen var han, innan hon kokade upp, hemma igen med fiskar.

Ännu äro finnarnas afkomlingar mycket fallna för dessa nu nämda näringsgrenar och lära just icke mycket bry sig om lag och förordning i detta fall.

Tjära kunde finnarne också i denna gamla tiden bränna. För att få plats för sädesodling, brände finnarne "fall" som sedan besåddes med fallråg och roffrö. Detta senare utsåddes sålunda att såningsmannen tog en hand frö i munnen och sprutade sedan, gående baklänges, ut det öfver såningsplatsen, hvarefter nedmyllningen gjordes med fallhackan (Se II, pl IV bild I). Rofvor och rofmos hörde till finnarnes älsklingsrätter.

Rågen skars med skära eller rycktes upp. I början utgnuggades kornen med händerna, senare tröskades säden å så kallade "finnlogar", det är släta berghällar som omstängdes med sten eller timmerstockar. En sådan loge skall finnas på gränsen mellan Finnerödja och Skagershult. Den älsta qvarnen utgjordes af en flat sten, försedt med hål i båda ändarne, i hvilka stuckos störar, hvarefter stenen på ett slätt underlag, t.ex. en berghäll, fördes fram och åter. En sådan handqvarn är hittad vid Hummeltorp på Paradismyren. Sedan började så kallade "tafsekvarnar" att begagnas. Dessa drefvos af ett hjul, något liknande en turbin.

(Förmodlingen voro dessa qvarnar af samma slag, som den i II, pl. III afbildade). En sådan qvarn har funnits vid Trehörningen; nu är hon förvandlad till handqvarn.

Finnarne å Finnerödja äro i allmänhet icke storväxta, bleka och med svart hårväxt. De anses ordhålliga och godmodiga, men när de anse sig förorättade, äro de farliga, och sky ej ens för sjelfhämd. De förmå reda sig med litet, och slita ondt utan klagan. Finska språket är bortlagdt för omkring 100 år sedan.

Det älsta hemmanet i socknen skall vara Vallsjöbol, hvars invånare under Kristians tid dogo ut. Nära denna gård finnes en offerkälla.

Under en svår missväxt skall finnen på Ekebacken, Erik, hafva sålt sin gård till en Falkenberg för en tunna råg. När Erik sedan träffade Tomas på Trehörningen, sade han till denne: "Gör du som jag och sälj din gård, så får du rågbröd att äta". "Nej”, svarade Tomas, “förr skall jag mulla ost med smör på, än jag säljer min gård; den skola barnen mina ha".

Från Tomas, som skall hafva lefvat på 14- eller 15-hundra talet, skola flere af gårdarnes nuvarande egare härstamma. Han hade två söner, den ene, Bengt, var en väldig björnjägare; den andre, Måns, var skräddare. En finne på Ekebacken skall under konung Kristians tid hafva flyttat till Bodarne i Nerike. Den gamle gården säges hafva legat nordvest om den nuvarande. Skattläggning egde rum under Karl IX´s tid, 1597. Vid Backerud och Qvarntorp finnas qvar de i pergament skrifna fastebrefven. Utom de nu nämda gårdarne skola också  Välvattnet, Högåsen, Paradisängen, Jonsgård, Björsgård, Elofsgård, Paradisbygget m.fl. vara upptagna af finnar.

Hela Tiveden hörde i forna tider till Undernas församling, då folket hade lång kyrkoväg, och derför sällan kunde infinna sig vid gudstjänsten. Det berättas, att derför många saker afgjordes på en gång vid kyrkobesöken. Så medhade en qvinna liket efter sin man, som skulle begrafvas, en son som skulle döpas, och äfven den karl, hon skulle gifta om sig med, hvilken tog ut lysning. En gubbe, som begrafde sin far, medförde också en femtonårig son, som skulle få dopet.

Sedan församlingen fick egen kyrka och landsväg - nu går också vestra stambanan genom socknen - är naturligtvis för länge sedan alt förändradt. Kyrkan skulle först byggas vid det s.k. kyrkhäfden, men "der fick ej bygnaden vara i fred". För den skull utsågs vid nuvarande Värsta eller Väla i nuvarande Hackvards socken en annan plats, der templet uppfördes.

Den nuvarande kyrkan är uppförd 1763, och skola dervid finnarne hafva med ifver deltagit i byggandet, i synnerhet finnen vid Trehörningen.

Flera sagor och berättelser från finnarne i Trehörningen äro ännu talämnen bland allmänheten.  Följande ha blifvit upptecknade och insända.

Den förr omtalade Tomas hustru blef bjuden på kalas till Torpeskoga Östergård. Tomas var då död. Som finskan var mycket rik, blef hon hedrad med att få sitta i högsätet under kalaset. En särskild rätt brukades på den tiden vid gästabuden. En träskål fylldes nämligen med bränvin och deruti lades sönderskuret bröd. Skålen fyld med denna rätt och med en trädsked uti, vandrade sedan laget kring. Efter som finskan var den förnämsta gästen, blef hon först bjuden, och som till allas förvåning och grämelse förtärde alltsammans. Derefter stod hon strax upp från bordet, sägande: "tack för brö och bränvin, nu går jag hem till mina barn igen".

Hexeri och trolldom var allmänt i bruk hos detta folk och var, bland andra, en gumma från Trehörningen var mycket skicklig i dessa saker. Vid ett bröllop i gården blefvo nästan allesammans bland gårdsfolket bjudna, utom gumman och hennes dotter. Detta förtröt henne mycket. "Men jag skall nog bota dem", sade hon. Som hon ej sjelf ville gå till stället, sände hon sin dotter dit tre gånger, för att spana efter, när det vore lägligast att utföra hämden. Vid sista besöket skulle flickan ställa dörren öppen.

När hon var gången derifrån, blef det ett förskräckligt väsen af derinne. Allesammans blefvo med ens förvandlade till vargar, som satte af utåt skogen, alt vad de kunde, och saktade ej farten förr än de kommo till Posseberga. Bruden, som på grund af vissa orsaker hade blifvit uttröttad förr än de andra, orkade ej hoppa öfver en gärdesgård. Possebergahustrun, som först blef dem varse, tänkte, att något farligt var å färde, och ropade derföre: " I Guds namn, hvad står du der och stonkar efter? Orkar du ej öfver? " Vid detta tilltal fick bruden igen sitt föra utseende och började ropa sina kamrater vid namn då äfven de blefvo menniskor som förut. En sak, som mycket förvånade Posseberga qvinnan, var, att den ene vargen hade två hvita lappar under halsen. Hon fick sedan se, att dessa lappar voro prestkragar på presten; trollkäringen ej kunde förtrolla kragen. Hela bröllopsföljet vandrade derefter åter till Trehörningen och fortsatte gästabudet.

Under denna tid funnos mycket björnar och andra djur här på trakten, hvilka anstälde stora förödelser vid gårdarne och ute på sädesåkern. För att skrämma bort dessa näsvisa gäster, brukade man att upptända stora stockeldar på åkrarne. Vid Trehörningen voro en gång männen ute på arbete i skogen, och endast qvinnor funnos hemma vid gården.

Björnar skola då hafva kommit fram till gården och ätit upp samt förstört en stor del af rågaxen. För att rädda det qvarvarande, samt skrämma bort de näsvisa gästerna, antände qvinnorna en stor stockeld på gärdet. Men björnen är ej god att lura. Istället för att blifva rädda, började djuren, till qvinnornas stora harm och förskräckelse, bära nästan alla sädeskärfvarne till elden och bränna upp dem.

VII Tived - Segerstedtska samlingen  sid. 404

(Skaraborgs län, sedan 1967 Örebro län)

Äfven Tiveds socken har, synes det, blifvit från början upptagen från vildmarken af finnar, ehuru numera knappast några spår finnas qvar efter dem. En man härstädes har dock reda på, att han i femte led härstammar från en finne. Prestgården, med flere andra gårdar, kallades fordom stora Häggeboda, efter finnen Hägg. Kultes är uppkallad efter finnen Kult; det såldes i slutet af sjuttonhundratalet för 15 plåtar, och kallas sedan lilla Häggeboda. Byn Botten har fått namn efter finnen Bott, Grässjön efter Gräs, Bjutern efter Bjurn, och kallas nu Lilla Hägghemmanet.

Befolkningen skall än i dag utmärka sig för “en riktigt finsk envishet och seghet”. Finnarne begagnade ett slags kärror, kallades bolthjulkärror, på hvilka ej en enda spik fans.

Tived i mars 1889,  Ida Hammarlund, Folkskollärarinna

 

Kommentarer        sid 405     VII Tived      Bertil I W Kjelldorff Tiveds socken innehöll när den finska invandringen började på 1580-talet endast fyra bosättningar. En av dessa var Häggeboda. Någon finne Hägg har aldrig konstaterats bosatt på detta hemman. Mer troligt var ortens växtlighet orsak till namnet. En angränsande boplats med samma förled i namnet var Hägghemmet. Det togs upp cirka 1608 av finnen Simon Henriksson. Han kom från Kavelbron i Finnerödja. Folkskollärarinnan Ida Hammarlund har endast en finne riktigt återgiven. Det är Kult på Lilla Häggeboda. Namnet kan eventuellt knytas till släkten Kultainen.

VIII Askersunds landsförsamling - Segerstedtska samlingen 

sid. 405

(Örebro län)

 I Askersunds landsförsamling fans på 1700 talet ett ställe, som hette Finnerödjan, ett annat bär ännu namnet Finntorp.

Ett torp, beläget in i djupa skogen, i östra delen af Tiveden vid sjön Asplången, heter Joristorp, i den första kyrkboken äfven Jorisas. 1707 finns en Joris Jorisson der antecknad. Det påstås, att han varit finne, och namnet häntyder äfven derpå. Om stället har gått den vägen, att en rik finne - rik efter ortens förhållanden - skulle hafva gräft ned en skatt i åkern. Sägen visste till och med på förhand, på hvilken sida om stugan, denna skatt var förborgad. Ryktet fortlefde, ehuru föga trodt, och vid berättelsen fogades vanligen detta tillägg : " men dä ä väl ingä sanning".

Hösten 1887 fans emellertid skatten af torparens barn vid potatisupptagning, och utgjordes den af en silfverbägare med inneliggande silfver - och kopparmynt.

G Björkman, Kyrkoherde.

 

Kommentarer        sid 405      VI11 Askersunds landsförsamling      Bertil I W Kjelldorff I Askersunds landsförsamling fick ortens kyrkoherde förtroendet att redovisa sina kunskaper om ortens finnar. Han nämner två boplatser med Finn- som förled samt en säker ofta berättad saga om Joristorp. Morgonstjärneupproret 250 år tidigare och de finnar som med anledning av detta torterades, plågades, halshöggs och steglades bland annat i Askersund och vid Sanne stubbe på Tiveden var då glömda och borta. Människans minne är kort. Segerstedt påminner oss om detta.

 Åter till början.